Det är så konstigt att helt plötsligt inte få träffa henne eller att inte ens få höra hennes röst.
Som mamma blir man knäpp då.. I alla fall jag!
Jag valde aldrig bort henne.. Vi blev lämnade å nu ska man acceptera att tvingas vara utan henne och inte ens få ha en normal daglig kontakt. Känns så overkligt!
Vissa dagar så spelar det ingen roll hur många skalbaggar jag målar, väggar jag tapetsera eller blommor jag planterar.. Jag vill ju bara vara med henne.
Så mycket tårar, allt jag ville var att vi skulle vara en familj. Synd bara att det aldrig var hans vilja. Hur mycket jag analyserar så kommer jag aldrig att förstå vad som hände, kommer aldrig att få svar varför han lämnade oss. Eller varför han ens gjorde allt det här.
Mamma säger glöm inte att på tisdag så är hon våran igen, håll ut!
Så det är det jag gör nu, håller ut och försöker att inte drunkna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar